gragg

Mitt rum har ett stort hål i taket, kranen på toan har inget kallvatten...

Luckan till ugnen ramlar av om man försöker öppna den och kökskranen läcker (ljudet av det ständiga rinnandet har blivit så irriterande att varje vattendroppe känns som ett pistolskott i huvudet).

Till råga på detta så beskyller städerskan oss för att ha dragit in kackerlackor på bottenvåningen..

Vårt sorgebarn har dock varit toaletten. Det har inte gått att spola på en månad. Såväl boende som gäster har varit tvungna att fylla upp en stor grön balja med varmvatten (kommer ju inget annat ur kranen på toan) och sedan dumpa det över kiss och bajs för att skölja ner det i avloppet.

Idag när jag åkte hem från jobbet somnade jag i sedvanlig ordning på bussen. När jag, otroligt pissnödig, vaknade upp ur min dröm hade jag fått en idé. Så enkelt...

Jag skulle ju såklart laga toaletten själv!

Och det gjorde jag också!

Långt åt satan åkte den gröna helvetesbaljan och efter att ha stängt hålet i väggen och tryckt på spolknappen hörde jag på nytt det ljuvliga vattensorlet från en toalettspolning.

Jag var så stolt att jag skruvade upp allt igen och tog två bilder... BLOGGMATERIAL, tänkte jag. Fan vad mycket jag skrev om en trasig toalett...

Munro ligger inte innanför huvudstadens gränser, utan ligger i utkanten av staden, i provinsen Buenos Aires.

Munro var på 80-talet ett Mecka för billiga märkeskläder, då de bästa outlets i stan låg just här.  Idag är det inte alls lika populärt att åka hit för att fynda. Lokalbefolkningen är visserligen ovanligt välklädd, men hungriga ögon spanar gärna in din väska och eventuella juveler och klockor.

Disney spelar in ett TV-program i en stor, ny anläggning i stadsdelen. I Buenos Aires skuggiga sida kostar produktionen såklart bara en bråkdel av vad den skulle göra inne i huvudstaden.

Därför råkade en svensk 21-årig ung man, som sköter telepromptern på en av produktionerna, här om dagen vandra förbi en sliten galleria där självaste Frihetsgudinnan stod rest. En sockförsäljare stirrade girigt på den pälsförsedda jeansjackan och den stora glänsande klockan den unge mannen bar. Inte visste han att jackan kostat 100 kronor på marknaden i Caballitos, att klockan köpts för 50 kronor och att den unge mannens månadslön snarare matchade priset för ett par av hans falska Nike-sockar än ett TV-produktionsjobb.

Det är höst i Buenos Aires. På fredag jobbar jag mitt sista arbetspass. Om mindre än en månad är jag tillbaka i Umeå.

Till hennes ära bestämde vi oss för att göra kvällen gränslöst urspårad. Vi missbrukade de substanser som Buenos Aires har att erbjuda och åkte sedan 20 man starka till en "nightclub with gay features" vilket egentligen bara var en gayklubb.

Efter att vi alla blivit tafsade på och tagit en tur förbi "sex-tunneln" (det var inte så farligt som det låter) åkte vi på efterfest - på en rökig, sliten strippklubb i det tveksamma området Once. Två omotiverade strippor gjorde sitt bästa för att göra inträdesavgiften på 25 pesos värd pengarna. Dom lyckades tyvärr inte.

Vi stapplar ut på gatorna och börjar vandra hem. Mitt på trottoaren har någon ställt ett gäng trasiga glasrutor, som jag självklart ramlar över. Skär ett hål i byxan och börjar blöda. Efter en snabb inspektion av skadorna och efter att mina vänner konstaterat att fradgan i min mungipa inte kom från rabies, åkte vi på efterfest i Johans lägenhetmed två typer vi aldrig träffat förut. Dricker mate klockan 8 på morgonen. Perfekt tid för koffein, tänkte vi såklart.

Några timmar senare och efter ett mentalt breakdown av en av våra obekanta gäster somnar vi stilla in på madrasser.

Denna kväll har jag såklart inga bilder på.

Eller jo, jag har faktiskt EN.

Den första klunken blev dock inte alls njutbar då jag satte den i halsen. Fick veta att jag tackat ja till att dela en flaska som gick lös för 90 pesos (~150 kr). Vant mig vid argentinska priser, antar jag.

Min härliga arbetskamrat Rebecka satte guldkant på kvällen när hon frågade mig dock om jag ville jobba med henne på ett stort TV-event till hösten.

Här kommer några fula bilder, varav en är stulen från en intet ont anande Facebook-användare.

Det fick jag veta igår när ackompanjerade av arabisk musik beställde varsin shawarma-rulle på restaurang Doda, en billigt hak à la Mellanöstern. Trevligt som tusan hade vi. Det var ännu trevligare efteråt, när vi rundade av måltiden på McDonald's på Av. Santa Fe med varsin McFlurry. Men trevligast var att sitta hemma i min lägenhet med den gamle indianen Anouka och dissekera sönder just ordet 'Trevligt'.

Är det bra/dåligt? Vad betyder det? Varför sa min gamla lärare att en människa som alltid bara har 'trevligt' och aldrig 'kul' är död inombords?

För några månader sedan gick även sladden till min dator sönder. Jag lagar den, tänkte jag, och såg med stolthet batterilampan tändas efter att jag snittat upp kabeln och tvinnat ihop koppartrådarna. Täckte över det snyggt med tejp, som efter en kort tid ramlade av och tvingade fram en ny nödlösning. Som höll i några månader - tills en stackars kroat lånade min dator och slet av sladden.

Efter en snabb titt på kabeln tänkte jag att allt till slut var över. Lämnade datorn till sitt öde och surfade istället vidare på mobilen. Men igår hände det omöjliga. Jag satte mig ned med kniven i hand och snittade ännu en gång upp den illa tilltygade kabeln.

Jag är anställd av det argentinska företaget utan inblandning av de utländska teamen. Svenskarna och britterna är ytterst förvånade över att en ung kille som pratar SVENSKA är bosatt i Buenos Aires. Detta får mig att känna mig speciell och därför utesluter jag informationen om att BA faktiskt kryllar av europeiska ungdomar när jag förklarar vad jag gör här.

Jag rullar ner den text som projiceras framför kamerans lins, den texten som den svenske programledaren läser. När jag inte scrollar ned texten med datormusen så vandrar jag runt i studion och pratar med mina kollegor och tittar på när inspelningen. När det behövs, så hjälper jag till att översätta mellan spanska, engelska och svenska.

---

Min och den svenska scriptans plats i studion. Här sitter hon och ritar på min textscrollande arm.

I förrgår var det dags igen och likt så många gånger förr svor jag till mig själv att jag skulle ta tag i detta så jag aldrig skulle slippa känna denna smärta igen. Därför gick jag igår till massören.

Det roliga med att gå på massage i Sydamerika är att man som europé inte riktigt vet vad man får. Förra gången jag fick massage tog jag bara med mig exakt så mycket pengar jag behövde, ingen mobil, ingen väska och inget bankkort. Tänkte att - om jag ligger halvnaken på en brits och blir rånad finns det ändå inget dom kan ta. Var noggrann att se till att jag visste vilken dörr jag gick in i och var utgången låg. Tryckte till och med örat mot dörren och lyssnade efter ljud av nyvassade skalpeller eller motorsågar, när massösen lämnade rummet för att låta mig klä av mig. Jag klarade mig fint, med både livet och njurar i behåll.

Denna gång åker jag upp på tredje våningen i en lägenhetsbyggnad och knackar på dörren till massagestället jag sökt fram på Google. Fanns ingen beskrivning av deras verksamhet, endast ordet "masaje".

Blir bemött av en mager, blond kvinna med östeuropeiska drag och förstorade läppar. Hon har en osäker, nästan fnittrig framtoning. Hon leder mig in i lägenheten och ger mig direkt priset för en timmes behandling och jag berättar för henne att jag bara tagit med mig exakt 100 pesos (mer än så vågade jag såklart inte ta). Hon måste ursäkta sig och gå in i ett annat rum för att göra prisförfrågningar. Efter en stund återvänder hon; "45 minuters behandling kan du få för 100 pesos" är svaret hon kommer med.

Jag accepterar och hon leder mig in i det inre rummet, där massagen ska utföras.

- Du kan ta av dig alla kläder utom kalsongerna, säger hon och går mot dörren.

Innan hon stänger dörren vänder hon sig om och säger:

- Föredrar du att ta av dig även dom så kan du självklart göra det.

- Men shit, vad är detta? Tänker jag.

Man har ju hört talas om thailändsk massage, där det utöver massage av nacke och fötter även erbjuds behandling av mer intima delar.

Nej, har jag denna gång hamnat på en bordell så har jag för det första lyckats få världens slitnaste hora, för det andra så har jag så ont i nacken att jag inte ens kan röra på armarna.

Jag utvärderar situationen och bestämmer mig för att stanna och se. Det visade sig vara en ytterst trevlig massage av en väldigt duktig argentinsk kvinna. Hon hade för övrigt inte alls några östeuropeiska släktingar, utan var av italienskt/tyskt ursprung. Jag frågade.

Verkar inte som att jag har någon flygbiljett hem trots allt. Skickat ett mail till banken så vi får se varför betalningen blev blockerad. Sedan försöker jag väl på nytt imorgon då.

Det var drygt att boka biljett och sätta ett slutdatum på mig själv i Buenos Aires men ännu drygare när det helt plötsligt inte alls finns något och man måste börja på ruta ett igen.

Har "fixat" oss på listan efter att ha snackat med Sverige-besatta Nacho Menendez. Tur vi hade som träffade honom för övrigt...

Så nu ska huvudvärken drickas bort (förhoppningsvis) och sedan ska det impas på stockholmarna från produktionsbolaget. Tar med mig en vacker kroatisk tjej jag bor med för att kamma in några ytterligare pluspoäng. Nej, det är inte riktigt sant. Vill bara ha med mig någon jag känner då jag för en gångs skull faktiskt känner mig lite skräckslagen över att gå på fest med svenskar. Vi kan fan vara rätt svåra..

Talade om livet och Buenos Aires filmfestival, BAFICI. Vi hann tyvärr inte gå dit, istället åkte jag hem och gjorde mig en redig middag med argentinsk stek och ett lite rött vin som var över från igår.

Ikväll ska vi på ett annat event med gratis pizza (vi är sjukt duktiga på att nosa fram event med gratisprylar) som kommer att fortsätta med ett partytåg (en buss som är målad som ett tåg) som åker runt Buenos Aires.

Ja, jag tycker också det låter löjligt. Men detta gör att vi kan komma in gratis på Pacha, Buenos Aires största house-klubb.

07.30 - Taxin kommer i tid.

08.15 - Anländer till jobbet i tid.

08.20 - Dom bjuder tydligen på frukost varje morgon, sweet.

09.00 - Dagens första aktivitet, tar emot det svenska teamet. En programledare, en scripta och en coach. Plus några britter från huvudkontoret.

09.30 - Börjar filma. Jag knappar på telepromptern och rullar ner texten. Ändrar när det behövs, stryker under där det behövs.

11.00 - Lunch.

11.30 - "Gud vad skönt att du är svensk", säger scriptan. "Om du vill kan jag ordna jobb åt dig hemma i Sverige inom TV". (Det säger dom väl till alla, men ändå).

13.00 - Problem med programledarens hår. Ingen fattar vad någon säger. Jag lyckas reda ut situationen på tre språk.. Fy fan vad jag kände mig viktig....