gragg

Alltså.....

För tre dagar sedan började jag få rätt ont i svanskotan, något jag haft förut (vilket väl alla har haft om man stött till den). Dagen efter hade jag så ont att jag faktiskt inte kunde sitta utan att det gjorde väldigt, väldigt ont. Ovanför svanskotan hade det bildats en knöl, som ömmade något så fruktansvärt. I förrgår när jag skulle försöka sova och inte kunde det för att jag hade så ont kollade jag runt på internet vad det kunde vara för något som hände med mig. Jag hittade en möjlig förklaring på en blogg skapad av en tjej som reste runt i Sydamerika. En broskbit vid hennes svanskota hade blivit infekterad och hon hade fått så fruktansvärt ont att hon inte kunde sitta och hon kände sig trött och sliten i kroppen. Hon var tvungen att åka till sjukhuset och kolla upp det. Det visade sig att dom var tvungen att operera henne, dvs. öppna upp knölen och ta bort den infekterade vävnaden (eller allt var som var där inne). Infektionen hade skickat ut bakterier i hela kroppen, och gjort henne väldigt trött och sliten.

Så igår gick jag då till skolan, ont i svanskotan, men annars vid gott mod. Halvvägs genom dagen så blev jag rätt yr och kände mig illamående. Gåendes upp för trappan mot mitt klassrum kände jag att jag skulle kunna svimma om jag inte lade mig ner. Så jag tog mig till lärarnas kontor, där jag fick vatten med socker i och något salt, för att höja mitt blodtryck (jag var väldigt blek just då). Hur som helst så bestämde jag mig för att åka till sjukhuset och kolla upp det. Mycket riktigt, så hade en broskbit ovanför min svanskota inflammerats (eller infekterats, jag vet aldrig skillnaden på dom två). Jag var tvungen att få den öppnad av läkarna för vid det laget gjorde det så fruktansvärt ont att jag inte orkade med det längre. De lyckades få ut det infekterade och satte in en bit antibiotikaindränkt gasbinda, som jag ska åka och ta ut imorgon. De plåstrade om det och skickade hem mig med ett recept på antibiotika. Det ska jag ta nu i 7 dagar och kommer sedan att vara fullt återställt. Smärtan är borta, och jag känner mig precis lika frisk som vanligt.

Så, snälla mamma oroa dig inte jag mår mycket bra (kunde ju för tusan åka på utflykt idag!) Jag är i väldigt goda händer här borta och hade folk runt mig som hjälpte mig alldeles utmärkt. Argentinarna jag bor med är fruktansvärt hjälpsamma och vänliga, en tjej följde till och med med mig till sjukhuset och var med mig tills allt var färdigt.

Det bästa med det hela är att jag nu får ta antibiotika, vilket också har en väldigt god effekt på akne. Så om en vecka hoppas jag vara helt finn-fri och med ett fint litet ärr mellan skinkorna..