gragg

När man jobbar natt blir man galen. I alla fall jag. När jag är i total ensamhet vet jag inte vad som är verkligt och inte. Jag behöver andra människor som referenspunkt för att hålla vanliga situationer verkliga.

Utan de sociala regler som tillkommer när en annan människa är i närheten vet jag inte längre vad som är rimligt beteende.

En rad bord ska torkas och de tillhörande stolarna ska ställas raka. Med bara mig själv som mänsklig referens i rummet, vet jag inte längre vad det innebär.

"Stolarna ska ställas raka" går igenom mitt huvud. Så jag puttar till den sneda stolen några centimeter. Men då hamnar den andra i fel vinkel. Puttar till även den. Blir frustrerad. För stolarna kommer ju aldrig hamna helt rakt. Det är alltid några centimeters skillnad i vinkel. När jag inser det, upptäcker jag att hela projektet med att räta till stolarna är orimligt. Det finns ingen logik i att "ställa stolarna raka" när dom aldrig kommer att bli det.

Scenariot upprepas när de små handdukarna ska vikas till toaletterna. För att stapeln med handdukar ska bli så stabil som möjligt ska varannan handduk läggas med ändarna utåt, varannan inåt. De broderade ändarna blir tunnare och därmed kommer stapeln att luta ifall alla läggs åt samma håll. Detta kräver också att de små handdukarna viks på ett speciellt sätt, så att den broderade änden blir så tunn som möjligt.

Viker jag fel så måste jag vika om. Men när man har vikt 30 handdukar inser man att det faktiskt inte spelar någon roll i den stora lådan med staplade handdukar. Du blir frustrerad. Hela det system du då byggt upp tappar då sin betydelse och du vet inte längre vad som är rimligt beteende.

Du viker ju bara handdukar.