Vitskär igen
Jag sitter på en djup fascination för Vitskärsudden - Obbolas södra ände. Där är vågorna alltid störst, där kan man göra upp en brasa på stenhällarna och där får man alltid vara ifred. Ja, tills folk började bygga massa stugor där det vill säga.
Det är 5 kilometer från Obbola by längs en risig enfilig väg, men ändå lyckas lapplisorna ta sig dit ut?!
"Stå inte på handikapparkeringen, det bor en kärring här som ringer UPAB" var det någon som sa till mig.
Senaste gångerna jag varit där ute, på den en gång så ensliga platsen, har någon varit där. En gammal nucka ute med hunden på klipporna. Ett förälskat par vandrandes på stranden.
- Den där platsen har vi suttit på sedan vi var små barn, förstår du det, du gamla gubbe som ockuperar vår bänk och låter havsvinden fladdra i tupén.
Jag läxade upp flera gubbar och tanter samt hade diskussioner med diverse stugägare i mitt huvud, där jag satt på stenbumlingen. Jag hade förpassats till utkanterna av stranden av ivriga kvällsbadare. Jag var där ensam. Jag drack mitt mate. Tog bild på mig själv. Vitskärs är fortfarande härligt. Om man går bort en bit.
Kommentarer
Trackback
