gragg

Jag låg på sidan med byxorna nerdragna över skinkorna. Läkaren tittade på nedre delen av min rygg (kalla det stjärtskåran, om du vill).

- Vadå, så det är inte en tvilling med hår som sitter fast i nerver på svanskotan? Svarade jag.

Han tittade på mig frågande.

- Eh... Ja, det var så jag förstod det förra gången. Men det var ju på spanska, förklarade jag ursäktande.

- Men en cysta säger du... Vadå är det cancer? Frågade jag honom snabbt för att komma ifrån det ämnet.

- Nej, nej, nej, det är inte cancer. Men vi kommer att behöva skära bort den likaväl. Jag skickar en remiss till kirurgerna på sjukhuset, förklarade han och ställde sig upp.

- Okej, vad bra, sa jag och kom snabbt över tanken på cystan.

- Jo... Jag har en fettknöl på huvudet också som jag vill ta bort, sa jag trevande.

Han tittade på min hårbotten och den knöl som egentligen inte gör ont, utan bara ser ful ut.

- Jag ska nämna det för kirurgerna, så kan dom säkert ta bort den också, svarade han och sträckte fram handen i en gest att skaka min hand och säga adjö.

- Eh, jo... Sa jag och avbröt hans försök till avsked.

- En sak till... Det var tre grejer jag ville säga när jag ändå är här... Jag har känt mig lite risig på senaste tiden. Dålig aptit och så vidare. Jag har nämligen rest en del i några år nu. Och vad vet jag? Skulle ju lika gärna kunna ha HIV, om du förstår vad jag menar, berättade jag för läkaren.

Jag pausade. Han tittade på mig intresserat, så jag fortsatte.

- Så... Skulle jag få kunna göra en helkroppsundersökning bara för att vara säker på att jag inte har något? Frågade jag.

Han tittade på mig och log, satte sig ner vid datorn igen och började klicka.

- Det går alldeles utmärkt, misstänker du att du har drabbats av HIV så är det självklart i både din och samhällets nytta att du får reda på det, sa han utan att titta på mig.

- Ja, alltså jag menar ju inte... Sa jag och skrattade nervöst.

- Jag säger ju inte att... Fortsatte jag, men bestämde mig istället för att släppa det.

Han skrev ut några papper och instruerade mig att lägga dom i ett rött plastfack vid receptionen och var jag skulle sätta mig och vänta.

Vi skakade hand och jag satte mig i vänterummet. Fick till slut komma in till sköterskorna som tog blodtryck och blodprover. Hann dra ett skämt om HIV och ett annat om att jag injicerar heroin i vänster arm. Dom skrattade inte.

Fick betala 200 kronor. I ett land som är världskänt för gratis sjukvård? Tur att operationer inte kostar något i alla fall. Mamma berättade dock att alla måste betala en dygnstaxa ifall operationen kräver att man stannar kvar på sjukhuset. Dags för revolution? Röstar nog rött i nästa val.