gragg

Hur kan man bygga ett flygplan där passagerarnas ben inte får plats?! 11 timmar. Jag sov inte en blund, trots värktabletter och sömnpiller. Dom sista två timmarna mellan Salvador, Brasilien och Frankfurt, Tyskland svor jag till mig själv; Jag ska ta mig fan ALDRIG flyga ett flygplan igen efter detta.

Vi anlände såklart sent till Frankfurt, där jag måste hämta ut mitt bagage, checka in på nytt och ta mig till gaten på under en timme. Frankfurt-Sthlm skulle jag flyga med ett annat flygbolag via en separat bokning (vad som helst för en billig flygbiljett, tänkte jag när jag bokade).

Luftkonditioneringen verkade inte fungera i den gigantiska terminalbyggnaden av glas och 'växthuseffekten' fick en annan innebörd för mig när jag sprang genom terminal C och B med väskor innehållandes mitt livs alla ägodelar.

"Din väska väger 28 kilo", sa kvinnan vid incheckningsdisken till en svettig, ung kille som desperat försökte komma ombord på SAS-planet innan incheckningen stängs och boardingen avslutas.

"Högsta tillåtna vikt är 20 kilo, din väska väger 28", fortsatte hon. Jag var på bristningsgränsen.

Jag tackar det korrupta argentinska systemet som lärt mig att ingenting är omöjligt, om det så ska krävas en muta. Nej, denna situation skulle kräva något extra utav mig. Jag ville gråta, men bestämde mig för att istället öppna mitt hjärta för denna tyska bagageregelnazist. Jag höll ett tal. Länge. 
När jag var klar stirrade vi på varandra i några sekunder utan att säga något. Hon såg på sin dataskärm och sedan på min väska. Hon tittade mig i ögonen igen och sa; "Okej".

Jag vågade inte säga mer än ett tyst "Tack", av rädsla för att hon skulle ändra på sig. Jag vände mig snabbt om och sprang till gaten. SAS-planet var mycket bekvämare.