Då var vi klara
Efter en månads oändligt slit för mitt pekfinger, rullandes på scroll-knappen på datamusen är TV-programmet äntligen färdigfilmat! I oktober någon gång ska det vara premiär, men till mitt förtret så kommer jag troligtvis inte att dyka upp på eftertexterna.
05.50 kommer taxin och hämtar mig. Är jag trög ringer taxibolaget mig och ber mig att skynda på. Taxin stannar hos min kollega Pilar på Bilinghurst 2900, vi samåker. Pratar inte så ofta med henne egentligen. Genom bilfönstret iakttar jag istället det väldiga Buenos Aires vakna upp medan vi susar längs motorvägen mot utkanterna av staden.
Stämplar in. Pussar alla på kinden. Äter frukost tillsammans. Småpratar lite. Börjar filma.
Jag och Rebecka redigerar den sektion ur manuset vi ska spela in och slänger upp texten på telepromptern. Hon ritar på min arm. Vi köper lunch på det billiga kinahaket ett kvarter bort. Byter batterier på promptern.
Jag tar bussen hem.
Nu är det slut.
Det är märkligt hur episoder i livet bara passerar förbi. Jag hamnade där av en slump. Snart är det bara ett minne av något jag en gång gjorde.
Munro i sent natt-/tidigt morgonljus bakom murarna runt TV-anläggningen .
Alla sektioner klara och överstrukna med svart. Jag har aldrig träffat någon som tycker så mycket om att använda en penna som dig, Rebecka.
Rebecka på sin stol. Min stol till höger.
Kommentarer
Postat av: mamma
Allting har en ände, men korven den har två! Du har förhoppningsvis trevliga minnen från ditt teleprompter jobb. Kramisar mamma.
Trackback
