Morsan
Grattis på mors dag mamma! En dag för sent, men vad gör väl det om tusen år då vi båda är döda! (Jag har dock planerat att frysa ner mig och bli återupplivad när den teknologin finns tillgänglig, men det tar vi i ett annat blogginlägg. Hoppas dock att du aldrig dör, mamma)
Jobbigt
Sitter och lyssnar på musik och känner mig väldigt nostalgisk. Alla sånger jag har på min Spotify påminner mig om Buenos Aires och vad jag gjort här sedan november 2010. Måste tänka på något annat, så jag lyssnar på svenska sommarhits. Det känns lugnande...
Fan vad sugen jag blev på öl... Bra reklamfilm.
Hembiljett
Jag orkar inte tjata mer om att jag inte kan förstå att jag ska åka hem, att jag varit här så länge etc. Det är poänglöst.
Detta är min biljett.
Nej, idag tog jag mig en cigarett på terassen, kände mig lite illamående (det var menthol, fan vad äckliga dom är) och tänkte - ja, det ska nog bli rätt skönt att komma hem ändå.
Hur länge jag kommer att njuta av tillvaron hemma återstår att se. Men en sak är säker. Jag måste börja kolla på lägenheter.
Detta är min biljett.
FLYG: Buenos Aires - Sao Paulo - Salvador da Bahia - Frankfurt - Stockholm.
TÅG: Arlanda - Stockholm C - Umeå Östra.
Jävlarrrrr vad drygt detta kommer att bli. Ska försöka få köpt några starkare droger än dom jävla valerianatabletterna jag köpte för hitresan. Har dom Stilnoct på Farmacity månne?
Suddade ut vagn- och platsnummer så att inte en yxmördare sätter sig ner bredvid mig i Gävle och säger: Hej på dig....... Christoffer Eliasson.
Ni vet, gragg.blogg.se har ju så otroligt många läsare.
Kulturella
Jag försöker ofta vara lite mer kulturell. Skriva något, måla något, läsa något, se något som skapats av en kreativ typ... Det är troligtvis därför jag har den här bloggen. Ja, hur lam den än må vara, så är detta mitt bästa bidrag till världens kultur.
Denna inledning på ett blogginlägg som du läser just nu kommer dock inte från min inre önskan att uttrycka kreativitet. Den har en totalt motsatt betydelse.
Detta blogginlägg har jag publicerat tillsammans med bilder på mig och mina vänner på en konstutställning, för att jag ska VERKA kulturell. Här slänger jag upp några bilder på oss, där vi låtsas njuta av konst. När vi i själva verket enbart njuter av idén; Att vi är personer som njuter av konst.
Utställningen var för övrigt fotografier från Frankrike från ca 1940 till 1970. Bilder av Paris befrielse från tyskarna år 1944. En förnärmad gammal dam som tittar på en nästan naken pinuppa. En liten, liten uteservering på ett café i en gruvort någonstans i Frankrike. Det var antingen rätt intressant, eller så "njöt" jag bara. Jag vet faktiskt inte.
Kvällens mest imponerande ögonblick för mig var trots allt inte ens från utställningen. Det var det här gigantiska trädet mitt i staden.
The View
Tog en kaffe i en skyskrapa.
Fin snus Johan...
En lördag eftermiddag
Vi sätter oss i en park, sa någon en bakfull lördag eftermiddag. Det gjorde vi också. Solen gick ner och den ljumna luften blev lätt kylig samtidigt som det orangea ljuset från solnedgången drog sig undan från trädtopparna.
12 timmar senare satt samma grupp människor i mitt vardagsrum. Ganska stökigt hade det hunnit bli. En madrass på golvet, delad av tre personer. Två fåtöljer tätt intill. Den sista låg på kuddar. Allt för många cigaretter på terassen. Lördagkväll blev två filmer, en massa avsnitt av It's always sunny in Philadelphia och dumma konversationer.
Erik unt Johan
Många har jag sett lämna Buenos Aires. Goda vänner som jag träffat varenda dag i månader. Det har varit trist. Många gånger otroligt tragiskt.
Men detta... Kommer att ta alla pris. Johan och Erik, två norska genier som jag träffade i december förra året, åker hem om 8 dagar. Vi fann varandra snabbt genom vårt gemensamma nordiska ursprung. I sex månader har Vi tre, Varje dag varit "the scandinavians". Ibland är vi "los tres noruegos", ibland är vi "the three swedes". Det gör inget.
Men vår närhet är en illusion som denna plats på andra sidan jorden skapat. Dom är från Oslo. Och jag är från Umeå. Det kommer att svida.
Maj 24, 2011
Så där går jag. Ensam hem, genom staden som fortfarande klockan 02:13 en måndag natt susar av fortkörande taxibilar, ett gäng fnittrande ungdomar, kvarterets gatuförsäljare och några enstaka uteliggare. Tog en öl med några vänner på en bar. Råkade bli lite senare än planerat. Råkade även bli mer än en öl, men vad spelar det för roll. En av oss var tvungen att gå hem, han skulle jobba imorgon tidigt.
Jag hoppar över en vattenpöl med en smutsig plastpåse i. Går förbi en kvinna med kort läderkjol och nätstrumpor. Prostituerad, funderar jag, men bestämmer mig istället för att inte vara så trångsint, hon var troligtvis bara på väg hem från en utekväll. I läderkorsett...
Nästa kvarter är mörkare. Går förbi en busshållplats. På gatuhörnet står en man med huva. Kanske kommer han försöka råna mig, tänker jag. Jag har ändå bara pengar till en chokladkaka på mig, så det spelar ändå ingen roll, kommer jag på. Jag går förbi honom stirrandes, han stirrar tillbaka. Jag korsar gatan och vänder mig om. Har han medhjälpare?
Glömmer den tanken när jag vandrar igenom ett upplyst blomster-/hantverksstånd. En gammal kvinna ler mot mig när jag vandrar in i det orangea ljuset. Hon sitter på en stol och eldar rökelse. Luktar körsbär, tänker jag medan jag vandrar snabbt igenom. Hon spelar spansk musik. Hör sångerskans röst tona ut när jag går mot nästa gatuhörn. Sången ligger kvar i mitt huvud när jag svänger runt hörnet, in på min gata.
Går förbi kiosken på hörnet. Ägaren står kvar på samma ställe som han gjorde när jag lämnade min lägenhet, 5 timmar tidigare. Funderar på att köpa mig en chokladkaka. Nej det är onödigt, bestämmer jag mig för och går vidare. Tar fram nyckelknippan medan jag närmar mig den stora porten till nummer 1254. Äntligen hemma. Jag skulle dock gärna gå ett varv till runt kvarteret.
Wow...
Ett argt mail, en statusuppdatering på Facebook (inklusive spydiga svar till en argentinare som kommenterade) och ett långt inlägg på bloggen har jag nått ett antiklimax. Jag har inga pengar. Men det känns OK.
Ska gå ut på stan nu och söka upp någon som kan lösa in min check svart. För så fungerar det i det här landet.
Helt... Jävla... Otroligt...
Lämnade en glad statusuppdatering idag på Facebook; "YES! as promised, my paycheck will ACTUALLY arrive today... believe it or not".
Förra gången jag skulle få min lön (får den i checkar) fick jag veta att den skulle komma mellan den 1 och den 5 maj. Vi betalar vår hyra den 5:e, så jag kände mig nöjd att allt skulle lösa sig så smidigt.
Den 1:a kommer lönen såklart inte. Inte den 2:a, 3:e eller 4:e heller. Den 5:e tänker jag att "idag MÅSTE jag ju få lönen... På lunchrasten går jag och får den inlöst på banken".
Sitter och väntar hela lunchen i receptionen. "Dom måste signera checken", säger receptionisten. Lunchrasten passerar. Jag kommer tillbaka efter att jag slutat jobbet. Måste vänta i 1,5 timmar. Får den till slut, men banken har stängt. Kan inte betala hyran. Får istället en straffavgift på 700 pesos (1200 kronor) att betala.
I slutet på förra veckan tar så mina pengar slut, 700 pesos i straffavgift knäckte såklart budgeten. Mina otroligt snälla föräldrar lånar mig 600 pesos. Det räckte till att fylla upp skafferiet och kylen (seriöst), köpa schampo, ansiktstvätt och dylikt som jag fått slut på. Gick på café med mina polare. Åt ute på restaurang igår för att ta farväl av vår brittiske vän som ska lämna Argentina. Njuter av mina sista veckor i Buenos Aires.
Sista lönen skulle komma mellan måndag och fredag denna vecka. Räknade såklart med fredag, eftersom att allt i detta land kommer i sista minuten. Igår kväll skickar jag så ett mail till personalavdelningen, frågandes ifall lönen kommit än. Fick svar imorse; YES! Idag skulle lönen komma - därav den glada statusuppdateringen.
Åkte buss i 1 timme till Munro, där kontoret ligger. Satt i 45 minuter och väntade på att dom skulle "fixa fram checken". Åker buss 1 timme tillbaka. Väntar på banken i 40 minuter. När jag kommer fram till kassan får jag veta att checken är ogiltig. Dom har glömt att signera den.
VAFAAAAAAAN!!!
Tvingades gå till akuten
En vän till mig, som också befinner sig i Argentina, har en sjukdom.
Har svåra kval över att åka hem till Sverige... Använder sjukvården som ett argument för att inte hoppa på flygplanet hem och stanna kvar i Buenos Aires.
Samma vän går till ett offentligt sjukhus i detta land, söker hjälp - får den. Experter tittar på hans problem, inga remisser, ingen väntetid. Sjukhuset är statligt, min vän betalar inget. Argentinas statliga sjukhus fungerar fint - trots att detta är ett U-land.
SE LÄNK:
Varför, i vårt socialistiska land... Är vår sjukvård så omänsklig?
Hemma går du till sjukhuset, blir hänvisad till vårdcentralen. Vårdcentralen ger dig usel vård; "prova att slappna av", "ät nyttigt", "känn harmoni" - så blir du frisk. Är du svårt sjuk - remiss till sjukhuset. KANSKE får du då träffa en läkare.
Jag har försökt flera gånger att få hjälp med min skolios och den migrän jag får av spänningarna som byggs upp i ryggen. Innan jag ens visste att det var skolios, gick jag till vårdcentralen - fick tipset att gå till naprapaten, på egen bekostnad såklart. DÄR berättade naprapaten att jag hade skolios, snedvriden ryggrad. Tack, du private näringsidkare, för att du berättar det.
Går till vårdcentralen igen. "Du är välkommen på en avslappningsgrupp som vi har, där man ligger på golvet och övar på andningen", säger sköterskan. "Jaha... Nej tack", svarar jag. Veckan efter går jag till massören och betalar 500 kronor. Känns bra några dagar. En månad senare går jag till massören igen.
En argentinsk arbetskamrat till mig har ryggproblem. Hon har skolios, vilket ger henne ryggproblem. Hon går till naprapat och massör regelbundet. Den offentliga sjukvården betalar.
Har svåra kval över att åka hem till Sverige... Använder sjukvården som ett argument för att inte hoppa på flygplanet hem och stanna kvar i Buenos Aires.
Motargument - skulle få min lön mellan den 16 och 20 maj. Klart som fan att jag inte fått den än. Får checken imorgon, garanterat EFTER klockan 3, då bankerna stänger. Blir en helg till utan pengar. Tack Argentina. Du får allt att flyta på så smidigt!
Igår
Utan kronologisk ordning på grund av bloggformatets uppbyggnad, berättar jag vidare, innan ni ens har läst vad jag gjorde innan... Vi åkte sedan till en bar. Där dålig ljussättning gjorde att min mobilkamera sög. Sedan hamnade vi under en röd dörr. Som jag tog två bilder på.
Kosher McDonald's
Det finns en stadsdel i Buenos Aires som heter Abasto. Det är en judisk stadsdel. Ja, går du där kommer varannan människa du passerar att ha en judisk hätta på sig (ligger såklart ingen fakta bakom det påståendet). Det är rätt intressant faktiskt.
Till ära av löftet jag gjort till mig själv - att göra allt det jag ännu inte gjort och se allt jag ännu inte sett i den här staden under mina lediga veckor - så åkte vi igår till det enda Kosher McDonald's i världen, utanför Israel. FETT VA?? Och ännu fetare...
Erik Ramberg, min norske vän, är nämligen utav judisk härkomst. Något han också är - han är norsk! Och som vi alla vet, igår var den 17:e maj.
Så på självaste Norges nationaldag åt vi hamburgare av kött slaktat enligt judisk tradition, när en skolklass av judiska pojkar kommer in. Jag var så taggad att jag var tvungen att knäppa några bilder.
Sedan hamnade vi i Tokyo. The Arcade!!! Vann över Johan i air hockey.. Viktigt!
Vi drar på loppmarknad
Vecka ett utan arbete i Buenos Aires. Tre veckor för mig att jobba på relationen med staden jag bor i, innan jag åker tillbaka till Sverige och vad som än väntar mig där hemma.
"Christoffer, ring mig när du gör något på dagarna, så jag tar mig ur residenset", sa Erik förra veckan.
"Christoffer, ring mig när du gör något på dagarna, så jag tar mig ur residenset", sa Erik förra veckan.
Jag tog den uppmaningen på fullaste allvar. Jag har inte tänkt slappa bort dagarna medan min tid här håller på att rinna ut! Fy fan vad den meningen fick mig att må dåligt...
Hur som helst så tog jag initiativet att gå på en loppmarknad jag hört talas om. Den visade sig vara stängd. Och jag vill inte åka hem härifrån.
Här är en random bild...
Här är en random bild...
Nio grabbar små...
... samlades en söndag i Alex lägenhet i San Telmo, för att därifrån jobba oss vidare till söndagsmarknaden. Pengapungen tillät inget annat än att titta på det som krängdes och fastän jag behövde både halsduk och mate-kopp så gjordes inga inköp. Vi hamnade istället på en pub, där Sydamerikas mest passionerade fotbollsderby visades på TV. Boca spelade mot River, och de två målen som gjordes var av Boca - laget som är precis lika gulblått som Sverige.
"Kul att dom också är gul-blåa" kanske ni tänker.
"Men det kan väl inte ha någon koppling, det är klart att färgen blå och färgen gul parats ihop även i andra sammanhang än just på Sveriges rikes flagga" tänker ni kanske vidare.
Historien lyder såhär:
Året var 1906 och folket i Buenos Aires gamla hamnstadsdel, Boca, skulle välja sitt fotbollslags färger. Det bestämdes att det första skepp som anlände till hamnen i Boca skulle få ge sina färger till laget. Den båt som kom seglandes var ett fraktskepp på 4146 ton, hette "Drottning Sophia" och kom från vårt gul-blåa land i Norden.
Ja, visst är världen liten. Efter matchen drog vi på bio.
OBS! Detta är en bild från en bio...
Late night stroll
En fördel med att gå på bio i Puerto Madero är att man befinner sig i just Puerto Madero, Buenos Aires framsida.
Gemensamt för de flesta västerländska besökare i Buenos Aires är att ingen gillar denna stadsdel. "Ingen personlighet", "kalt", "tråkigt", "bara betong och glas" etc. (Vem fan citerade jag där egentligen?)
Men efter att ha vandrat på trånga, smutsiga, upprivna, avgasiga gator i månader börjar man, precis som Buenos Aires-borna, att fascineras av Puerto Madero. Det är rent, fräscht, påkostat, säkert.
Jag skulle såklart aldrig ha råd att bo här. Och just därför vill jag det.
Morgonkur
Tack vare en tidig kväll igår tog jag mig upp ovanligt tidigt för en söndag. 8 friska timmar efter att jag gått och lagt mig steg jag 12.30 upp till ljudet av den jävla kranen i köket som läcker. Som pistolskott i huvudet, beskrev jag det förra gången jag nämnde det i bloggen. En salva kanonkulor i skallen är mer passande..
Går på toa - handtaget på dörren ramlar av. I morgonyran lyckas jag sedan trycka ut handtaget på andra sidan.
"Lina, can you please open the door, I'm trapped in the bathroom..."
Tar mig en morgonkur - två ägg och havregrynsgröt. Rundar av med mate och das zigaretten.
Tre Usla Bilder
Senaste helgerna har främst bestått av upplägget "vara med på listan + gratis inträde + gratis drinkar". När så samma upplägg erbjudits för lördagkvällen, dvs. igår, så var vi inte sena på att tacka ja. Nyöppnad klubb ville promota sina nya, fräscha lokaler och gratis inträde och drinkar var ett faktum.
Little did we know att musiken var en kavalkad av 80- och 90-talshits. Några få av de allra skönaste klassikerna gick fint, men efter några timmar där så var jag less. Hejdå, sa jag, och åkte hem till min lägenhet. Tidig kväll av Buenos Aires-standard, 2.45 låg jag i min säng och mådde Lite dåligt över att jag missade en potentiellt strålande lördag kväll. Tänkte på det i 5 sekunder och somnade sedan. Fredagkvällen vad trots allt lika urspårad som alltid, då de gratis drinkarna faktiskt innehöll alkohol och ja.... Gratis är gott. Kanske lite för gott. Har inga bilder...
@ work
Kaffe unt das zigaretten...
När jag kommer hem - helkroppsundersökning på sjukhuset, sluta röka och börja träna.
När jag kommer hem - helkroppsundersökning på sjukhuset, sluta röka och börja träna.
Då var vi klara
Efter en månads oändligt slit för mitt pekfinger, rullandes på scroll-knappen på datamusen är TV-programmet äntligen färdigfilmat! I oktober någon gång ska det vara premiär, men till mitt förtret så kommer jag troligtvis inte att dyka upp på eftertexterna.
05.50 kommer taxin och hämtar mig. Är jag trög ringer taxibolaget mig och ber mig att skynda på. Taxin stannar hos min kollega Pilar på Bilinghurst 2900, vi samåker. Pratar inte så ofta med henne egentligen. Genom bilfönstret iakttar jag istället det väldiga Buenos Aires vakna upp medan vi susar längs motorvägen mot utkanterna av staden.
Stämplar in. Pussar alla på kinden. Äter frukost tillsammans. Småpratar lite. Börjar filma.
Jag och Rebecka redigerar den sektion ur manuset vi ska spela in och slänger upp texten på telepromptern. Hon ritar på min arm. Vi köper lunch på det billiga kinahaket ett kvarter bort. Byter batterier på promptern.
Jag tar bussen hem.
Nu är det slut.
Det är märkligt hur episoder i livet bara passerar förbi. Jag hamnade där av en slump. Snart är det bara ett minne av något jag en gång gjorde.
Munro i sent natt-/tidigt morgonljus bakom murarna runt TV-anläggningen .
Alla sektioner klara och överstrukna med svart. Jag har aldrig träffat någon som tycker så mycket om att använda en penna som dig, Rebecka.
Rebecka på sin stol. Min stol till höger.
Ett problem mindre
Vi i lägenheten har drabbats av en del bakslag på senaste tiden.
Mitt rum har ett stort hål i taket, kranen på toan har inget kallvatten...
Luckan till ugnen ramlar av om man försöker öppna den och kökskranen läcker (ljudet av det ständiga rinnandet har blivit så irriterande att varje vattendroppe känns som ett pistolskott i huvudet).
Till råga på detta så beskyller städerskan oss för att ha dragit in kackerlackor på bottenvåningen..
Vårt sorgebarn har dock varit toaletten. Det har inte gått att spola på en månad. Såväl boende som gäster har varit tvungna att fylla upp en stor grön balja med varmvatten (kommer ju inget annat ur kranen på toan) och sedan dumpa det över kiss och bajs för att skölja ner det i avloppet.
Idag när jag åkte hem från jobbet somnade jag i sedvanlig ordning på bussen. När jag, otroligt pissnödig, vaknade upp ur min dröm hade jag fått en idé. Så enkelt...
Jag skulle ju såklart laga toaletten själv!
Och det gjorde jag också!
Långt åt satan åkte den gröna helvetesbaljan och efter att ha stängt hålet i väggen och tryckt på spolknappen hörde jag på nytt det ljuvliga vattensorlet från en toalettspolning.
Jag var så stolt att jag skruvade upp allt igen och tog två bilder... BLOGGMATERIAL, tänkte jag. Fan vad mycket jag skrev om en trasig toalett...
Munro
Jag hittade Frihetsgudinnan i Munro i Buenos Aires.
Munro ligger inte innanför huvudstadens gränser, utan ligger i utkanten av staden, i provinsen Buenos Aires.
Munro var på 80-talet ett Mecka för billiga märkeskläder, då de bästa outlets i stan låg just här. Idag är det inte alls lika populärt att åka hit för att fynda. Lokalbefolkningen är visserligen ovanligt välklädd, men hungriga ögon spanar gärna in din väska och eventuella juveler och klockor.
Disney spelar in ett TV-program i en stor, ny anläggning i stadsdelen. I Buenos Aires skuggiga sida kostar produktionen såklart bara en bråkdel av vad den skulle göra inne i huvudstaden.
Därför råkade en svensk 21-årig ung man, som sköter telepromptern på en av produktionerna, här om dagen vandra förbi en sliten galleria där självaste Frihetsgudinnan stod rest. En sockförsäljare stirrade girigt på den pälsförsedda jeansjackan och den stora glänsande klockan den unge mannen bar. Inte visste han att jackan kostat 100 kronor på marknaden i Caballitos, att klockan köpts för 50 kronor och att den unge mannens månadslön snarare matchade priset för ett par av hans falska Nike-sockar än ett TV-produktionsjobb.
10 maj 2011
Det är svårt att ignorera slutet när man står och tittar rakt på det..
Det är höst i Buenos Aires. På fredag jobbar jag mitt sista arbetspass. Om mindre än en månad är jag tillbaka i Umeå.
Gayklubb - Strippklubb
Senaste två helgerna har varit despedida-helger, då vi tagit farväl av vänner vi umgåtts med i månader. Denna helg hade vi ytterligare en att fira av. Hannah Rose Belair, Buenos Aires kommer inte att vara detsamma utan dig.
Till hennes ära bestämde vi oss för att göra kvällen gränslöst urspårad. Vi missbrukade de substanser som Buenos Aires har att erbjuda och åkte sedan 20 man starka till en "nightclub with gay features" vilket egentligen bara var en gayklubb.
Efter att vi alla blivit tafsade på och tagit en tur förbi "sex-tunneln" (det var inte så farligt som det låter) åkte vi på efterfest - på en rökig, sliten strippklubb i det tveksamma området Once. Två omotiverade strippor gjorde sitt bästa för att göra inträdesavgiften på 25 pesos värd pengarna. Dom lyckades tyvärr inte.
Vi stapplar ut på gatorna och börjar vandra hem. Mitt på trottoaren har någon ställt ett gäng trasiga glasrutor, som jag självklart ramlar över. Skär ett hål i byxan och börjar blöda. Efter en snabb inspektion av skadorna och efter att mina vänner konstaterat att fradgan i min mungipa inte kom från rabies, åkte vi på efterfest i Johans lägenhetmed två typer vi aldrig träffat förut. Dricker mate klockan 8 på morgonen. Perfekt tid för koffein, tänkte vi såklart.
Några timmar senare och efter ett mentalt breakdown av en av våra obekanta gäster somnar vi stilla in på madrasser.
Denna kväll har jag såklart inga bilder på.
Eller jo, jag har faktiskt EN.
Freitag
Började stilla.. Och slutade stilla. Efter en hel arbetsvecka var ambitionerna höga. Men 4-5 timmars sömn per natt måndag-fredag tog ut sin rätt när jag till slut fick slappna av. Klockan 2.30 tog jag en tidig kväll och hoppade på buss 12 hem till min lägenhet på Azcuenaga.
Middag med jobbet
Fick inbjudan att bonda lite med mina arbetskamrater från TV-produktionen över middag. Det blev restaurang Rave (märkligt namn på en restaurang?) i Palermo Soho och jag beställde mig en bit kyckling med potatiskroketter. "Vill du ha lite vin?" frågade dom mig. "Javisst" svarade jag.
Den första klunken blev dock inte alls njutbar då jag satte den i halsen. Fick veta att jag tackat ja till att dela en flaska som gick lös för 90 pesos (~150 kr). Vant mig vid argentinska priser, antar jag.
Min härliga arbetskamrat Rebecka satte guldkant på kvällen när hon frågade mig dock om jag ville jobba med henne på ett stort TV-event till hösten.
Här kommer några fula bilder, varav en är stulen från en intet ont anande Facebook-användare.
Shawarma...
Ja, vad betyder det då? Det är en arabisk rätt, som liknar den turkiska kebaben.
Det fick jag veta igår när ackompanjerade av arabisk musik beställde varsin shawarma-rulle på restaurang Doda, en billigt hak à la Mellanöstern. Trevligt som tusan hade vi. Det var ännu trevligare efteråt, när vi rundade av måltiden på McDonald's på Av. Santa Fe med varsin McFlurry. Men trevligast var att sitta hemma i min lägenhet med den gamle indianen Anouka och dissekera sönder just ordet 'Trevligt'.
Är det bra/dåligt? Vad betyder det? Varför sa min gamla lärare att en människa som alltid bara har 'trevligt' och aldrig 'kul' är död inombords?
Det var inte slut
Min lathet tar sig an många former. I november förra året skrev jag, nyanländ till Buenos Aires, att min läderväska börjat spricka i sömmarna. Latheten har hindrat mig från att gå och få den lagad. Axelbandet är nu i trådar och väskan hänger kvar på några stygn. Den kommer med all säkerhet att hänga kvar där tills den en dag ger upp och faller av mina skuldror.
För några månader sedan gick även sladden till min dator sönder. Jag lagar den, tänkte jag, och såg med stolthet batterilampan tändas efter att jag snittat upp kabeln och tvinnat ihop koppartrådarna. Täckte över det snyggt med tejp, som efter en kort tid ramlade av och tvingade fram en ny nödlösning. Som höll i några månader - tills en stackars kroat lånade min dator och slet av sladden.
Efter en snabb titt på kabeln tänkte jag att allt till slut var över. Lämnade datorn till sitt öde och surfade istället vidare på mobilen. Men igår hände det omöjliga. Jag satte mig ned med kniven i hand och snittade ännu en gång upp den illa tilltygade kabeln.
Och nu lyser batterilampan ännu en gång. Med en allvarlig brandrisk hängandes över lägenhet nummer två på bottenvåningen. Alla närliggande lägenheter också för den delen...
WKND
GUL
BIL
