gragg

Jag gör inte om misstaget från den förra stora högtiden och ringer hem till Sverige. Nej denna gång ska jag ignorera de pågående festligheterna hemma i landet Svea och fokusera på vad vi kan göra av Nyårsafton här i BA. Steg ett, pizza med en salig blandning av argentinare och utlänningar på residenset. Steg två, bli drullfull med samma mix av nationaliteter. Steg tre, ta oss till Terrazas del Este, där alla som är något håller till ikväll och där jag lyckats få med oss på listan (ja, jag är mycket nöjd över mig själv)!

Inatt var jag på jobbet. Jag drömde alltså. I en viktig byggnad i något finansdistrikt på jordklotet arbetade jag med viktiga saker som involverade många papper och mycket pengar. Mitt på dagen någon gång berättade min sekreterare att jag hade möte. I konferensrummet väntade en mycket attraktiv, ung kvinna med vit skjorta och kort kjol. Men scenen var inte längre det tråkiga konferensrummet. Det var lite mer restauranginspirerat nu, och jag slog mig ner bredvid den vackra kvinnan vid ett bord i en skyddad hörna av uteserveringen på restaurangen. Bordet var dukat med tunga bestick och stora vinglas. Påkostad inredning och en oändlig vinlista. Jag tittar den unga kvinnan i ögonen. Det bubblar till i magen. Jag ler till henne och säger att jag måste fisa. Hon ler ursäktande mot mig. Jag ställer mig upp och böjer mig lätt, bort från restaurangbordet. Jag fiser. Hon tittar fortfarande på mig med ett ansiktsuttryck precis så likgiltigt som ett ansiktsuttryck kan vara. Jag fortsätter fisa. Hon lyfter på ögonbrynen, men ser fortfarande ganska oberörd ut av situationen. Jag fortsätter fisa, flera sekunder går. Det börjar bli pinsamt, känner jag. Kvinnan verkar också tycka att det var en onormalt lång fis. Men jag kan inte hejda mig. Till slut åker kvinnans höjda ögonbryn ner i en rynkning, och hon ser irriterad ut. Jag slutar fisa. Den romantiska restaurangen är inte längre lyxig. Kvinnan är inte längre lika vacker, hon ser härjad ut och har säkert rökt i tio år. Jag fes sönder hela upplägget. Drömmen tar slut.

---

Jag hade en liten två dagars-svacka men efter tre bra dagar känner jag nu att jag har vänt mitt "flytta till Buenos Aires och jobba"-projekt på rätt köl! Idag gick vi till bokpalatset Ateneo och jag köpte jag en bok för att utvidga min (inte existerande) kulturella sida. Det blev Ernest Hemingway och boken The Sun Also Rises. En riktig klassiker har jag hört. Det blir effektiv läsning, jag köpte den på spanska så att jag kan vara kulturell samtidigt som jag jobbar på språket. Så nu återstår det att se ifall jag ens förstår handlingen.

Tog en simtur...... Jag försöker skriva mer men norrmännen sitter med en skrikande 18-årig amerikansk tjej och babblar i mun på varandra. Jag kan inte koncentrera mig.. Men här kommer en bild på poolen jag badade i.

Nej, dagen började inte alls bra. Jag vaknade senare än jag hade planerat (snooze-funktionen är djävulens påfund) och kände mig allmänt misslyckad. Till råga på allt kände jag mig fruktansvärt risig i kistan. Börjar jag bli sjuk tänkte jag? Efter en enorm kraftansamling och en kaffe (tack Anouka för att du hjälpte mig) lyckades jag finna motivation att skriva ut 10 stycken CV och ta mig till Alto Palermo, en shoppinggalleria i ett av stadens finare områden. Där började jobbsökandet. Ni vet hur jobbigt det är att ta sig ut på stan och börja dela ut ansökningar. Man vill liksom inte sätta sig i den positionen, "hej jag är arbetslös och jag behöver er hjälp, snälla". Man vill bara kliva in självsäkert i en butik, "hej jag har pengar och nu ska jag köpa kläder". Drygheten i denna akt multipliceras med 100 när man dessutom måste göra det på ett språk man inte behärskar särskilt bra. "Hej jag är utlänning och kan inte prata normalt, men snälla jag är arbetslös och pank så hjälp mig".

Ja nu är jag inne på min sjätte vecka här i Buenos Aires. Jag vet inte om det är mycket eller lite, men det känns som att jag varit här länge. En slapp vecka efter att jag avslutat spanskakursen kunde jag ha råd med. Två veckor, nej. Efter några tämligen lama dagar kring jul så satte jag mig igår ner vid datorn och återupptog jobbsökandet. En snabb titt på platsbanken.se resulterade i en ansökan till ett callcenterföretag. Jag har hittat det jobbet tidigare, men då jag sökte på adressen låg kontoret långt ut i utkanterna av Buenos Aires. Där vill man inte jobba. Nu upptäckte jag att Google Maps bara valt ut en av de ca 10 st Las Heras 1047 som finns i staden och att den riktiga adressen (fick fram den med postnumret) egentligen låg mitt i centrum, i en fin stadsdel (faktiskt alldeles bredvid parken där jag blev rånad). Nu har dom semesterstängt till den 3:e januari, men så länge kan jag gott vänta. Då har jag tid att hitta lite andra, kanske trevligare jobb under tiden.

Så kom då stunden vi alla visste skulle komma. Dagen då britten, australienaren och britten/australienaren/amerikanen skulle lämna oss ensamma i Buenos Aires. Utan dessa tre festarmirakel skulle jag ha sluppit otaliga bakfyllor och hunnit i tid till många fler morgontimmar i spanskaskolan. Men jag skulle också ha missat några av dom roligaste stunderna i mitt liv. Tack grappar för att ni gjort mig till alkoholist! Om jag ska vara ärlig är jag faktiskt lite lättad över att jag nu kommer att kunna ta det lite lugnare..

Efter två dagars blogguppehåll (dels på grund av julen, dels på grund av att internet legat nere) så är nu firandet av Jesus Kristus födelse över. Det blev många julklappar (inga), härlig julmat (köttbullar och kokta potatisar) och en avslappnande julhelg med familjen (utgång med kalasfylla två gånger i Sydamerika med folk jag känt i några veckor). Trots den negativa tonen inom parenteserna blev det en lyckad jul som jag fick spendera med dom jag känner bäst här i Buenos Aires.

.. Nja, inte riktigt. Men ni vet ju hur det kan bli med motivationen när man inte har någon tid att passa på morgonen. Så idag var jag uppe klockan nio och önskade städerskan god jul. Ja, men det är ju imorgon säger hon. Men nej, ser du, i norra Europa firar vi den 24:e december. Julkänslan är som jag berättat tidigare ganska så obefintlig, men efter morgonens första kram på självaste julafton kände jag mig ändå ganska salig.

Efter två stycken extranätter (som jag sneakade till mig) i mitt gamla enkelrum här på residenset så bar flyttlasset idag iväg från det lilla rummet innanför köket, till ett trippelrum på andra sidan korridoren. Trots den förskräckliga utsikten från mitt gamla rum (en "innergård" på 5x3 meter som stinker bajs och sopor) så kommer jag att sakna det. Jag kände mig trygg där, med min egna garderob, en stor frys med kylfack och min hårda, 180 cm långa träsäng. Dörren till köket lämnade jag på vid gavel så jag kunde se vilka som kom och gick. Ett litet samtal med någon som gör sig en eftermiddagsmacka. Klaga på den dåliga internetuppkopplingen med någon stackare som försöker få signal i köket. Jag var i händelsernas centrum, men kunde även stänga dörren när jag kände för det. Precis som jag vill ha det.

Det känns otroligt märkligt att ni sitter på andra sidan jorden, med minusgrader och snö utanför fönstret, julstjärnor i fönstret och julklapparna gömda i garderoben. Jag har väl egentligen försökt ignorera att det är slutet på december och förberett mig på att det i år helt enkelt inte blir någon seriös jul här i Argentina. Men så när december väl fyllde 20 dagar insåg jag att julen hemma i Sverige faktiskt kommer att passera precis som vanligt, även fast jag är på andra sidan jorden. Jag kommer helt enkelt bara att missa den. Igår bjöd jag över Anouka (fan jag har fortfarande inte frågat varför hon kallas så) på stekt kött, pompa och kokta ärter. Festligt, jag vet. Till tonerna av svenska och norska jullåtar åt sedan två svenskar och två norskar skivad banan med chokladpulver. Det var inte riktigt lilla julafton, men nästan.

I 35 graders värme är det obehagligt att vandra runt med 3 kilo tungt svettblött hår. Så efter två veckors snack och lite verkstad tog jag idag äntligen tag i det. Viktor Nylander sa en gång till mig när vi var mindre att han alltid kände sig piggare och gladare efter att han varit och klippt sig, att han hade några kilon färre att bära på. När han berättade det då tyckte jag det lät som skitsnack, men ta mig tusan, jag känner mig både lättare och gladare. Betalade 90 pesos, ca 180 kronor. Blev irriterad och tyckte det var jävligt dyrt när dom berättade priset för mig, men det kanske snarare är ett tecken på att jag börjar vänja mig vid prisnivån än att det faktiskt är en dyr klippning. Hemma i Umeå måste man väl punga upp med 500 spänn.

Idag har jag mest suttit vid datorn faktiskt, försökt styra upp det här "jagskaåkatillbuenosairesi6månaderochjobba" projektet. Jag har nästan fokuserat för mycket på att träffa nytt folk och dricka öl. Inte för att jag ska sluta med det, men man måste ju vara seriös också ifall man verkligen ska lyckas med att bo i ett främmande land i ett halvår. Så idag har jag tagit ett steg närmare till ett liv här borta. Jag köpte en ny mobil. Den gamla blev ju som sagt stulen efter att jag blev rånad i parken förra veckan. Av någon anledning kändes det inte lika spännande som det brukar göra, att komma hem med en sprillans ny mobiltelefon. Kanske är det för att den kostade 200 kronor och att den glassigaste funktionen den har är SMS.

Har fått svar från ett callcenterföretag. Visserligen ville hon bara att jag skulle skicka mitt CV i ett annat format, då hon inte kunde öppna .wps-filer. Men nu vet jag i alla fall att företaget faktiskt existerar och att en människa kollar igenom jobbansökningarna dom får in. Medan jag sitter och skriver akkurat nå trillade det in ett till svar från ett hotell som behöver en receptionist. Även hon ville ha mitt CV i ett annat format. Har jag skickat 50 jobbansökningar över Internet utan att dom har kunnat öppna dom bifogade dokumenten?!

Efter frukosten på La Moncloa tog jag mig till ambassaden igen för att hitta kvinnan som hade "en lista med svenska företag med kontor i Argentina". Det visade sig att hon faktiskt inte hade någon sådan lista och hon frågade sig konfunderat varför dom sagt så på Svenska Ambassaden (hon jobbade på Svenska Föreningen). Det hon hade var en web-adress kallad swedenabroad.se där svenska företag i Argentina fanns listade. ABB, Electrolux, Ericsson, Astra Zeneca osv. Vad fan kan jag göra för dom?! Så nej, den tråden släppte jag ganska fort. Däremot fick jag ett bra tips om ett callcenterföretag som söker svenskar, där lönen var rätt bra (viktigast just nu)! Skickade ett mail, hoppas på ett svar till imorgon. Sedan har jag något annat på gång som verkar rätt spännande, men det håller jag hemligt för stunden! Mest för att inte ge mig själv förhoppningar..

Anledningen till min bakfylla och de blåa ringarna under mina ögon är en liten avskedsfest vi hamnade på igår. Snubben går i min klass och jag har alltid trott att han hette Ivan. Nu visade sig att han faktiskt hette Yvain och det gör precis ingen som helst skillnad för mig eller någon annan eftersom det är precis samma uttal.

...... En dag när du vaknar upp klockan 4 på eftermiddagen och känner dig trött, har världens huvudvärk och onda fötter. Då tar du på dig några fula kläder, borstar dina tänder, tvättar ditt ansikte och beger dig till Café Moncloa. Beläget vid nedre delen av Plaza Congreso är det därför bara ett stenkast bort från Residencia Azul där en viss bakfull Christoffer bor. Till Moncloa kan du gå och gömma dig under parasollen utan att bry dig om att ditt övervaxade hår á la gårdagen ser ut som ett gäng ihoptrasslade bruna maskar. Skulle någon klaga kan du alltid berätta om din svenska vän Adrian och hur hans frisyr efter en utekväll får Medusas hårsvall att se behagligt ut.

Idag var min sista dag i skolan och i sann oorganiserad Expanish-anda fick jag ett diplom där dom hade skrivit fel. Men trots allt kommer jag att sakna att springa till tunnelbanestationen kl 9.05 och ta linje A, hoppa av det gamla trätåget i farten och springa genom Calle Florida till skolan och få beröm av min lärare för att jag bara är en halvtimme sen. Sedan träffa trevliga utlänningar och lyssna på min lärare kritisera allt som har med Argentina att göra. Var ska jag nu få tag i gratis gammalt surkaffe? Nej det värsta med att sluta skolan är att jag nu inte har någonstans att gå på morgonen över huvud taget. Nu är det på allvar. Nu måste jag ha ett jobb.

Så igår åkte jag med min svenska vän och två norrbaggar på julbord på Svenska Ambassaden för att få en liten smak av Sverige såhär i juletid. Så i doften av gravad lax, Janssons frestelse, köttbullar och ris á la Malta jobbade sig en liten, liten gnutta julstämning sig in i mig. Jag kunde nästa föreställa mig att det i mörkret utanför ambassadens fönster låg ett vitt iskallt vinterlandskap. Palmen utanför fönstret kunde ha varit en vacker mörkgrön gran. Den skäggiga, smutsiga uteliggaren på gatan nedanför kanske var rätt lik jultomten ändå. Den känslan höll i sig ända tills jag klev ur ambassaden och tog det första andetaget av 25-gradig förorenad argentinsk nattluft och den gamla uteliggaren tittade girigt på min väska samtidigt som han spydde i rännstenen.

Jag sitter i Parque Las Heras i ett fint område i Buenos Aires. Jag är där för att träffa min vän, men bestämde mig för att komma lite tidigare för att slappna av i värmen. Klockan är två på eftermiddagen, så medan solen fortfarande är högt uppe försöker jag luta mig bakåt för att få lite färg i ansiktet. Jag har med mig en Coca-Cola och en kycklingwrap som jag köpt på ett café för en liten stund sedan. På Aveny Las Heras tio meter bort från gräsplätten jag sitter på susar taxibilar och bussar förbi.

Försöker blogga från ett café i Palermo Viejo men mobilen vill inte lyda mig.. Hur som haver så gick jag nyss på min första arbetsintervju. Det gick mycket bra, jag tror att dom gillar mig. Dock var det lite illavarslande att hela chefens dag var ägnad åt intervjuer och att jag bara var en i mängden av hoppfulla arbetssökande. Nu var det dom erbjöd inte så fantastiskt heller så jag vet inte hur jag ska ställa mig ifall dom faktiskt vill ha mig. Eller vad sägs om tre nattskift i veckan (främst helger) à la 60 pesos per pass? 60 pesos = 100 kronor (den som är duktig på matte kan ju försöka räkna ut timlönen). Nej, tråkigt nog är det inget skämt.. Chefen sa till och med "ja, det är ju inget jobb som betalar räkningarna direkt". Visste inte vad jag skulle svara, för uppenbarligen täcker det inte ens kostnaden för transporten till jobbet. Så jag skrattade bara, vilket jag tycker är en rimlig reaktion.

Argentina är ju känt som Sydamerikas Paris. Här finns små caféer, gamla europeiska byggnader, breda esplanader och billiga cigaretter.. Här ska också finnas ett gott utbud av second hand-kläder, vilket jag idag bestämde mig för att utforska. I San Telmo, stadsdelen söder om centrum, bodde tidigare stadens rikaste medborgare. Efter en gula febern-epidemi i slutet på 1800-talet flyttade huruvida de flesta av dem till stadsdelen Recoleta, norr om centrum. Detta är viktigt för er som läser att veta för att........ Nej det är det väl egentligen inte....... Men det är en mysig stadsdel med låga gamla stenhus och kullerstensgator, där det finns en hel drös med second hand-butiker och små gamla caféer (sista bilden i inlägget "Marknad i San Telmo"). Jag och dom två norska grapparna åkte dit idag för att undersöka...... Och det var nice.

I skolan idag satt vi och gick igenom spansk teori (eeehh.. såklart att vi gjorde det eftersom det är en spansk språkskola). Det är imperativ hit, gerundium dit, substantiv, verb, dåtid, presens, futurum, subjuntiv (som vi inte ens har i svenska).. Jag vet inte om jag klarar av att trycka in mer i hjärnan, speciellt eftersom att jag egentligen har allt i hjärnan efter 6 års spanska i skolan, men allt är bara i en jävla röra..

Något fruktansvärt har hänt. En vän som varit vid min sida (ordagrant talat) i många, många år har blivit skadad.. Under dom kommande veckorna kommer det att bli allt svårare för min vän att hänga med mig (också ordagrant talat).

Efter en rejäl festarhelg tog jag det lugnt idag med en tripp till marknaden i San Telmo, där dom säljer hantverk, antikviteter, kläder med mera. Idag har jag faktiskt rätt dåligt samvete över att jag bara flängt runt som värsta turisten tillsammans med andra utlänningar istället för att försöka hitta en lägenhet och ett jobb. Så efter att ha mått ganska dåligt idag över detta har jag nu ikväll kollat lite på lägenheter och sökt på lite jobb (via internet). Det värsta är att jag har så jäkla enkelt för att stilla mitt dåliga samvete. Nu tycker jag på fullaste allvar att jag gjort bra ifrån mig när jag "kollat" på lägenhetsanonser och sökt på några jobb via nätet. Nej, imorrn ska jag fan ta mig ut på stan och dela ut mitt CV. Går det åt helvete så gör det. Tänkte ta mig en tripp förbi ambassaden också. Tycker dom att jag är korkad som kommer dit och söker jobb så får dom tycka det. Egentligen är det jag är mest rädd för att jag bara kommer att vara en i mängden svenska ungdomar som fåfängt vandrar in på svenska ambassaden och tror att dom ska ge dom ett fantastiskt jobb med svensk lön så att man kan utnyttja dom låga priserna och dom stackars fattiga argentinarna.

Ända sedan jag kom hit och fick reda på att Pacha finns i Buenos Aires har jag varit sugen på att åka dit. (Pacha är en kedja house/electro-klubbar som startade på Ibiza men finns i hela världen). Det har aldrig riktigt blivit av och istället har jag tvingats lyssna på "Absolute Party Hits 2006" allt för många gånger. I fredags gick vi på ett ställe där det klockan 4 klev upp ett band på scenen (KLOCKAN FYRA, PÅ EN NATTKLUBB) och började spela remixade pophits á la salsa/kumbia/bachata. Förjävligt var det.. Så, önskan att lyssna på lite bra housemusik hörsammandes igår och vi hamnade på Pacha. En blandning av pengabrist och faktumet att jag faktiskt går på antibiotika gjorde att jag höll mig från att ta mer än en öl.. Funkade bra det också!

På sjukhuset i tisdags bestämde vi att jag skulle komma tillbaka idag, torsdag, för att kolla upp såret och för att ta ut gasbindan med antibiotika. Trevlig som doktorn var så slapp jag ju betala för ingreppet i tisdags, då han tyckte synd om mig eftersom att jag inte hade någon försäkring som täckte detta. Han bestämde sig alltså för att ljuga för sina kollegor för att rädda mig från att behöva betala en odrägligt saftig summa. Så den gången betalade jag enbart för "undersökningen", 250 kronor ungefär (en stor summa för en fattig resenär). Sedan tillkom ju såklart kostnaden för medicinerna - antibiotika och smärtstillande à la 200 kronor.

De senaste två dagarna har det varit väldigt snålt med uppdateringar på min blogg, och jag kommer nu att berätta för er varför. Innan ni läser vidare så måste jag berätta för mamma att jag är 100 % okej och att det inte är någon fara med mig ÖVER HUVUD TAGET.

Vecka två går mot sitt slut.. Ja, när jag skrivit klart detta inlägg lär vi säkert redan vara inne på vecka tre. Detta förväntas hända under vecka tre:

En hård natt följs oftast av ett slitet uppvaknande och denna dag var inget undantag.

Kvällen började på en bar med två tyskar, en britt, en fransos, en amerikanare och två svenskar. Den slutade på klubb The Hummer med hitlåtar från 2008. Musiken var alltså inte den bästa, men kvällen slutade likaväl fantastisch. Nu nalkas en god natts sömn och imorrn har förhoppningsvis något/några svar trillat in i brevlådan på de 10 jobbansökningar jag skickat in.